lillajag

ibland så funderar jag på hur det alltid kommer sig att när man som minst anar det dyker det upp någon eller något oväntat i livet? och varför är det så att när man minst anar det och tänker att det där e nog inget jag tror kommer funka så blir man intresserad? Men då är det redan för sent.. tar jag för lång tid på mig när jag ska lära känna någon? varför verkar alla ha så bråttom in i nya relationer? Visst att man vill chansa o leva livet lite men vill man ha nått seriöst måste man väl ändå ta sig tid o lära känna personen?!?!?

Jag tycker inte att man känner och vet tillräckligt om en person efter ett få tal träffar...inte heller genom enbart sms/mail/telefonsamtal..visst att mycket kommer fram genom att man kommunicerar med varandra men personkemin är oxå nått som man måste kolla av flera gånger ibland...visst känner man efter första två minuterna att herregud kan inte den här dejten va över så kanske d inte e nån vidare idé att ses igen, men finns det något, även om det är litet så tycker jag att man ska ge det en chans till även om man e som natt och dag...Vem säger att man måste vara lika för att passa ihop? Och vem säger att det e bäst o vara olika? Ibland kan jag tycka att det nog är en av d sämsta ursäkterna jag fått när en kille inte vill ses mer, istället för o säga att jag e inte intresserad så måste man ha nån pissig ursäkt som att jag tror vi e för olika( vet du vad det e bra o vara olik sin partner, då kan man ha sitt egna liv utanför förhållandet utan att gå varann på nerverna, man kan ge sin partner något nytt att prova på nån gång) eller vi är för lika det kommer aldrig funka( lika barn leka bäst??? )jag har haft ett olikt förhållande och ett likt förhållande och tro mig det funkar oavsett, allt beror på vilken inställning man har till personen ifråga man är ihop med/dejtar...jag har haft skitkul och skittråkigt när jag följde med min första kille när han skulle mecka, bygga ljud i bilen, köra lastbil..men allt fick jag ju göra med en person jag ville vara med...jag har även haft skittråkigt och skoj ihop med personen jag blev ihop med från jobbet, jobbade ihop, pluggade samma linjen, gillade hemmakvällarna ihop, hatade att vi bara satt hemma ibland, less på att alltid vara med honom på fritiden och jobbet men herregud va skoj vi har haft fastän vi gått varann på nerverna... jag fattar inte hur man kan analysera sönder hur ett förhållande kan gå innan man ens provat...känns magkänslan helt jävla fel d e en sak men feghet och tänk om tänket d köper jag fan inte...
jag e för gammal och för o hålla på och alltid analysera hur d kan gå...men när jag väl törs chansa har den andra personen redan lessnat...

Det här blev ett långt inlägg men d e sjukt skönt o få skriva av sig när man har mycke tankar som far runt i skallen och inte orkar sitta och prata om tankarna med sina vänner, e väl fortfarande lite för envis när det kommer till att ensam är stark... man e stark utåt men inte inåt jämt tyvärr... men så vänjer man sig och med att bli besviken gång på gång under tre år tid... ska skriva ner mitt lilla helvete nån dag här framöver så jag kan bearbeta den än en gång... han kommer ut snart igen och det sista jag vill e att han hör av sig... vill inte att mina vänner ska behöva vara oroliga över att han tänker skada dem... hmmm mycke som ligger o bubblar där känner jag... nja dags o sova lite då....


P&K