lillajag

då var jag hemma i umeå igen d¨...känns jobbigt värre..har börjar förknippa umeå med att vara sjuk och blir deppig av o behöva åka upp hit igen där alla behandlingar och ångest bara ligger o väntar på mig... grät som ett barn igår i soffan innan jag skulle åka hem... visst att jag kan bli less på släkt och familj men de e ändå min enda egnetliga teygghet i livet...de kommer allitd finnas där o måna om mig... vet ju att jag har så sjukt mkt vänner här uppe oxå men just nu känns jag bara som en stor belastning på dem när alla har sitt och jag sitter ensam i soffan o grubblar och mår skit...

Läser olika bloggar och ser hur bra det går för alla, undrar när mitt helvete ska vända? sista dagarna har min dödsångest kommit tillbaka oxå... hela tiden tänk om... tänk om det inte alls går som alla tror och vill att det ska gå....hur ska jag kunna trösta och hjälpa dem då? hur ska jag kunna accaptera ett sån levnadsöde? har fått en extrem huvudvärk av att sitta o spänna nacke o käkar till tusen, bara för att inte bryta ihop framför alla och visa mig svag...jag verkar aldrig lära mig att det är okej att känna och må skit vissa dagar, det är okej att skratta och må bra... jag är nån slags zombie som sätter på sig ett leende och säger att jag mår okej fastän jag helst av allt bara vill försvinna, skrika, gråta och få bli omhållen tills mitt utbrott går över....

nej nu måste jag tyvärr sluta skriva för börjar snart storböla och måste få i mig lite frukost så magen klarar alla mediciner o sen snabbplugga o sen ner till skolan för en kass redovisning....


hjälp mig nån....