lillajag

ibland vill jag bara ge upp, äta alla morfintabletterna jag har hemma o få somna in...jag har redan tänkt det värsta tänkbara kring min sjukdom och all ångest inför i morrn o nästa behandling är helt overklig... varför kan jag inte bara få hoppas o tro som alla andra? sen i juli har jag försökt vara positiv o tänka det bästa nu har det vänt helt och jag kan bara tänka på att jag kommer dö... dö av min cancer som kommer fylla min kropp o ge mig oerhörda smärtor innan jag får somna in...är det fel o tänka så här?!?!?!?!?!

jag vill bara ha den 21:a nu så jag får åka hem till mamma o pappa o vara liten för en stund, känna mig ompysslad o släppa tankarna för en stund...

vill ha i morrn när jag får sällskap som gör mig trygg o lugn... den här personen betyder tydligen mer för mig än jag själv fattat förrän i veckan när jag fick bli omhållen o känna mig omtyckt för en stund...jag e konstig men personen gillar mig ändå....

tror jag behöver en psykolog om jag fortsätter vara så här nere i botten... ska försöka ta kyrkan till hjälp oxå, kanske de kan hjälpa mig med att hitta en tro på nått och ett hopp om livet... ska hämta ner mig bibel o psalmbok ikväll tror jag och bläddra lite...

tänk att man kan bli en så annan person av att bli sjuk....